Söndagsmorgonen bjöd på kyla och rejält med frost. Även vid 10 när solen varit framme en bra stund var det vitt på marken. Kyla, yla - vargavinter sa GR. Eller sa han ingen rädder för vargen här? Vi hälsade på grannarnas fina hästar och blev omringade av en hel hord hundar. Tack och lov var de snälla allihop.

Farmor och farfar var inte hemma, så vi fick husera själva i Skåne. Diana tog snabbt husbestyren på största allvar och fungerade både som Barista, vakt och värmedyna.         

Diana behövde ju daglig dos av antibiotika, så det var bara att lasta in damen med övrigt bagage. Snällare passagerare har vi nog aldrig haft. Knappt en mjaio. Hur nöjd som helst med att sitta fritt i bilen. Vid ratten var hon faktiskt bara vid fikapauserna.

Diana firar tillfrisknandet med lite utflykter. Första stopp inspektion av lägenhet i Alvik. Spårvagnen är lite spännande att titta på. Snart bär det av söderut. Man behöver ju lite värme och kurortsbesök i Kristianstad för att bli fullt frisk. Iallafall behöver man assistens av tvåbeningarna som matar med medicin. 

Den här trion tänker vara med i slutspurten och knipa rävsvansen i årets Hubertusjakt. Imorgon kring lunch går upploppet. Ser fram emot bildbevis och en rapport. Missar tyvärr årets stora event pga av kalas söderöver. Tur att det finns andra modiga som ser till att killarna får vara med på årets stora event. Nedan några tillbakablickar från förra året. Nisse var nära att knipa svansen förra året. Ja, inte för att vi var där först. Men de andra red så fort förbi :) Kom igen nu Legato, Sir Nilz och Sveipur. I år har ni chansen. Lycka till!

Jag hade precis plockat fram köttfärsen ur kylen när katten smet undan. Aha, hon förstod att det var dags för tvångsmatning tänkte jag. Men då hör jag plötsligt - som ljuv musik - knaster, knaper och knaster. Diana står ju redan vid matskålen! Vilken lycka. Hon äter igen. Nu vänder det!

Tog med mor och dotter ut till ridbanan. För säkerhets skull förankrade jag Freya i Sol. Att ge sig ut i kolmörkret med två nästan helsvarta hästar känns ju lite så där. Men Sol fungerade utmärkt som ankare. Fast hon var lite förnärmad över att dottern inte kunde bete sig helt sansat. Det är knappt 200 meter till ridbanan. En promenad som kändes väldigt lång. Red Sol en sväng och tränade halt från skritt och tölt. Avslutade när hon gick från tölt till halt på minsta röst och vikthjälp. Sen blev det promenad med mor och dotter på ridbanan. Och lite lite leklongering med Freya. Superduktiga tjejer. Ivrigt på hejade av Legato som gnäggade uppmuntrande från stallet.